En känsla, en beskrivning. En stickande och krypande känsla, kall, fuktig, kvalmig, som att du inte kan andas, du känner ångest. Du har något som förföjler dig i bakhuvudet, som inte vill försvinna. Men jag lovar att det försvinner om du öppnar ditt hjärta och gör det rätta. " -Jag vet inte vad det rätta är" kan du tänka men då ska jag berätta en sak för dig, det är det ingen som vet.
Är en misshandlad rättvist behandlad? Får byta skola, byta liv, till vilken nytta? Man är fortfarande samma person. Är misshandlarna rättvist behandlad, skriket efter uppmärksamhet efter ömhet och kärlek, men med nolltolerans och respekt för något så fint som en annan mäniska.
[olycklig kärlek]
Hjärtat slår i otakt, jag kan inte andas. Det känns som en stor taggig kaktus planterats i mitt hjärta, och till vilken nytta? Den bara plågarmig sammtidigt som den växer och blir större. Jag tappar fästet till omvärlden och alla i min närhet. Jag har bara ögonen för dig men du har raderat min existens totalt. Det gör ont, nästan olidligt.